Jag läste en artikel om Helena Bergström i Aftonbladet http://www.expressen.se/nyheter/1.1196751/helena-bergstrom-min-son-tim-har-diabetes

Jag kände igen mig så väl i vad hon berättade, även vad läkaren hade sagt när de fick beskedet att Tim hade fått diabetes. Att man skulle minns denna dag för resten av deras liv och det stämmer det kommer även vi göra.

På söndagen, dan innan OP fick E inte äta något bara dricka (jätte bra när man är diabetiker) På morgonen fick hom dicka en medicin som smakade hemskt sa hon. Den skulle hjälpa till att rensa tarmen. Efter 12 h skulle hon ta samma igen + lavemang.

Hennes diabetes blev inte speciellt bra men vi försökte att hålla den så bra det bara gick. Tyvärr blev den väldigt hoppig, men det var vi förvarnade om att det skulle bli så.

Vi skulle vara på Op kl 7:30 i Norrköping, Jag beställde taxi och sa att jag behövde vara 7:15 på Vrinnevisjukhuset.

-Ja då kommer en taxi och hämtar er kl 5;45 sa telefonisten
Va sååå tidigt…. men vi åkte så dags, och var framme en hel timma förtidigt. Suck E och jag gick runt där och hade inget för oss och så var det såklart stöm avbrott så det var inte många lampor som lyste.

När kl närmade sig 7:30 så bestämde vi oss för att åka upp till OP. Givetvis så gick vi fel och hamnade på förlossningen haha det var ju inte riktigt dit vi skulle. Vi fick hjälp av 2 barnmorskor att hitta rätt.

Väl inne på OP fick E byta kläder till sjukhuskläder och jag fick också byta och låsa in våra saker givetvis så kulle det krångla till sig igen. Låset kärvade ihopp och det gick varken vrida om eller få ut nyckeln. Hjälp våra saker ligger ju där i, måste ha tag i pengarna så vi kan ta oss hem igen tänkte jag. Efter mycket om och men fick vi ut sakerna med hjälp av en sköterska.

Sedan fick vi ett rum att sitta och vänta i, vi satt båda och slö läste lite. En sköterska kom och hämtade oss och E fick åka med OP-sängen in till OP. Där satte de en port på E och E fick glukoslösning i dropp. Sedan var det dags för själva sövningen, en narkos läkare kom in och började förbereda sövningen och pratade med oss båda om vad som skulle göras och ske. E skulle få andningshjälp sa han. När sövningen väl började så fick E en mask att andas i och så sprutade sköterskan in något i porten och E sövdes sakta sakta…. är van från när E OP in rör i öronen så fick hon en spruta i porten och så somnade hon direkt. Denna gång tog det så lång tid.
När E väl sov följde en sköterska med mig ut, hon frågade om jag tyckte det var jobbigt. Då var det som om hon truckt på en knapp och allt bara välde ur mig. Tårarna kom och jag sa att jag tycker det var fruktansvärt att lämna min lilla tös där själv. Jag ville inte lämna henne och överge henne. Jag sa att det hade varit så himla mycket med E, magen och Diabetes, laktos och mjölkallergi. Hon kramde om mig (tack snälla jag behövde det verkligen)

Jag gick ner till restaurangen och tog en liten fika…. det var så svårt att äta, jag fick verkligen tvinga i mig. Jag gick upp till OP och de hämtade mig efter 1 h och15 min, då låg E på upvaknadet. Hon var så liten och ynklig där hon låg. Sedan kom doktor och pratade med mig och talade om att det hade gått bra och det såg ganska bra ut i E:s magen lite rött och svullet var det, men inga sår eller var. När doktor skulle gå fick hon fram till E som fortfarande sov, klappade henne på kinden och sa att hon hade varit jätteduktig.

Jag fick vänta i många tillar innan E behagade vakna upp, inga tidningar att läsa, bara å titta på monitorn med E hjärtljud mm. En sköterska gick och läste av den var 15:e minut.

När E vaknade upp och blivit lite piggare blev vi förflyttade till ett barnrum.
Där var vi i några timmar, E:s blodsocker var jättehögt pga att hon hade fått glukosdropp utan insulin. Hon skulle få nått att äta och få insulin…. men de hade inget mjölkfritt. *SUCK* Hon fick en smörgås utan smör och lite saft.

När det väl var dags att åka hem fick vi vänta i 45 min på taxi, vi gick ut och väntade en bra stund till slut kommer en taxichafför och frågar om vi skulle till Linköping, näää till Mjölby…. men vi skulle tydligen åka med honom i allafall. Han hade en handikapp taxi och trevlig var han inte heller. Honom fick vi åka med till Linköping och byta till en taxi som skulle ta oss till mjölby. Framme i linköping sa han att han trodde vi skulle få åka med den blå bilen och jag gick fram till den taxichaffören och frågade om han skulle till Mjölby, de skulle han fast han skulle inte åka på ca 50 min. VA???!!??? E mådde så dåligt nu hon orkade knappt inte stå på benen hon bara satt på en bänk och hängde. Det var hemskt att se henne så dåligt och så kom man inte hem heller. Men tillslut kom vi faktiskt hem. ÄNTLIGEN!!!!