Hade ringt till grabben 2 ggr och sagt att han skulle komma in. 2:a gången sa han att han skulle åka direkt. Men minuterna gick så jag tar och ringer honom en 3:e gång. D svarar och jag frågar vart han är..
- På väg till Motala svarar han
- Vaddå på väg till Motala
- Åker ambulans säger D
Tror att grabben skojar med mej, men tillslut får jag prata med en av ambulanskillarna. Han har slagit i knät och det måste sys är ca 5-7 cm djupt. Säger att vi åker oxå in direkt. Mitt hjärta bankar så jag tror att det ska gå ur kroppen på mig…. skit vad händer.
Går ut från datarummet, säger till sambon att vi måste åka till Motala sjukhus. Gör oss i ordning och drar iväg omgående. De stora tjejerna ser efter lillasyster som ligger och sover.
Vägen mellan Mjölby och Motala har väl aldrig varit så lång…. tankarna bara far genom huvudet.
Det känns som om det tar flera timmar in till Motala, när vi precis kommer in i Motala möter vi ambulansen. Det vänder sig i magen på mig.
Väl frame på sjukhuset parkerar vi på samma p-plats som vi parkerade på när lilla M föddes. Går genom dörrarna till aukten stoppar en sköterska och talar om att vår son hade kommit in med ambulans, hon frågar efter hans namn och sedan visar oss till ett rum. Där liggar han på en britts 2 skötterskor och en läkare står vid hans sida. Å så får jag se det…. benet eller knät. Såg ut som ett gap, som nån hade tagit en konservöppnare och öppnat upp knät….. som en mun gapade…. ser ända in till benet eller knäskålen. Nu började allt snurra… en sköterska sa att jag kunde ta en stol och sätta mig. Klarade inte av att titta ens. D är groggy, han måste fått nått lugnande eller nått liknande. Läkaren började bedöva knät, D kved och ojade sig så ont gjorde det. han blev bedövad på flera ställen runt om såret… efter ett litet tag började han sy ihop knät på grabben.
När D väl var ihop sydd vågade jag mej fram och klappa om honom…. så hemskt att se min lilla son ligga där så liten och ynklig… fast han är 16 år så är han iallafall min lilla son.
Sköterska plåstrade om såret och lindade om det så att det skulle hålla sig stabbilt.
Sen var det dax att åka hemåt… D mådde dåligt och kunde knappt stå på benen.

Pratade med D om vad som egentligen hade hänt. D skulle göra en 360 med bmx:en (snurra ett helt varv), då ramlar han och slår i bakhjulet? känner iget först, men efter ett tag känner han att nått rinner längs smalbenet och tittar och får se att det forsar ut blod. Han klarar inte utan ber kompisarna att kolla….. D vill bara gå hem… men kompisen K ringer till sin far som jobbar på brandstationen som i sin tur kallar på ambulans. D hamnar i en chock och börjar att skaka och håller på att tuppa av…. allt blir svart och allt snurrar. Sen kommer ambulansen D har nästan inget minne av den resan.

Nu har han mest bara ont och hoppas nu på att benet ska läka ihop fint.

Nu har vi varit sjuka över en vecka, hela familjen alltså. Kan inte komma på när vi mådde så här pissit sist. Vi har haft ca 40 graders feber, en grym hosta som aldrig vill ta slut och sååååå ont i halsen. Värk i lederna och i kroppen orkar knappt ta oss ur sängarna. Men med ett barn som inte är frisdkt annars så är det bara att krypa ur sängen och ta sig upp för trappen och se till att E får insulin och tabletter och mat vid bestämda tider. Önskar att M oxå skulle orka ta lite ansvar så slapp jag bara behöva ta hand om allt. Det gör han säkert om jag talar om för honom att han ska göra det…. men måste jag alltid tjata??!!?? Kan han inte komma på själv????

På mån var det tänkt att vi skulle till US diabetesmottagningen och på tis till Norrköping och till IBD-mottagningen….. men som det känns nu så är det inte en chans att vi kommer dit.

Nu ska jag går och ta nått varmt å dricka

Det är min mellandotter, en riktig nyckel-slarvmaja. Hon har fått x antal hemmanycklar och har nästan direkt tappat bort dem. Som ”straff”  skulle hon få klara sig utan nyckel ett tag, vilket hon nu har gjort ett tag.

I måndags så började den lilla damen skolan 6:an, vilket innebar att hon började på högstadien skolan. Då får de egna skåp, med ……… just det NYCKEL. Vi hade skämtat lite om att hon bara skulle klara hålla reda på nyckel i 3 dagar. ( vilket vi faktiskt egentligen inte trodde att hon skulle göra.) Vi trodde att hon skulle visa att nu var hon minnsan stor och klarade av att ta hand om en nyckel.

När hon kom hem i måndags ville vi se det nya schemat….. näää sa hon det ligger i skåpet. Men ta cykeln och hämta det sa vi åt henne. (vill ha skolbarnens schema uppsatt på anslagstavlan) Näää det går inte….. vadå?

Har tappat nyckeln, VA???? skämtar hon med mig eller???

Nej det visar sig att hon hade lyckat tappa bort nyckel redan första dagen!!!!!!!

Så vi fick snällt betala en ny nyckel.

På söndagen, dan innan OP fick E inte äta något bara dricka (jätte bra när man är diabetiker) På morgonen fick hom dicka en medicin som smakade hemskt sa hon. Den skulle hjälpa till att rensa tarmen. Efter 12 h skulle hon ta samma igen + lavemang.

Hennes diabetes blev inte speciellt bra men vi försökte att hålla den så bra det bara gick. Tyvärr blev den väldigt hoppig, men det var vi förvarnade om att det skulle bli så.

Vi skulle vara på Op kl 7:30 i Norrköping, Jag beställde taxi och sa att jag behövde vara 7:15 på Vrinnevisjukhuset.

-Ja då kommer en taxi och hämtar er kl 5;45 sa telefonisten
Va sååå tidigt…. men vi åkte så dags, och var framme en hel timma förtidigt. Suck E och jag gick runt där och hade inget för oss och så var det såklart stöm avbrott så det var inte många lampor som lyste.

När kl närmade sig 7:30 så bestämde vi oss för att åka upp till OP. Givetvis så gick vi fel och hamnade på förlossningen haha det var ju inte riktigt dit vi skulle. Vi fick hjälp av 2 barnmorskor att hitta rätt.

Väl inne på OP fick E byta kläder till sjukhuskläder och jag fick också byta och låsa in våra saker givetvis så kulle det krångla till sig igen. Låset kärvade ihopp och det gick varken vrida om eller få ut nyckeln. Hjälp våra saker ligger ju där i, måste ha tag i pengarna så vi kan ta oss hem igen tänkte jag. Efter mycket om och men fick vi ut sakerna med hjälp av en sköterska.

Sedan fick vi ett rum att sitta och vänta i, vi satt båda och slö läste lite. En sköterska kom och hämtade oss och E fick åka med OP-sängen in till OP. Där satte de en port på E och E fick glukoslösning i dropp. Sedan var det dags för själva sövningen, en narkos läkare kom in och började förbereda sövningen och pratade med oss båda om vad som skulle göras och ske. E skulle få andningshjälp sa han. När sövningen väl började så fick E en mask att andas i och så sprutade sköterskan in något i porten och E sövdes sakta sakta…. är van från när E OP in rör i öronen så fick hon en spruta i porten och så somnade hon direkt. Denna gång tog det så lång tid.
När E väl sov följde en sköterska med mig ut, hon frågade om jag tyckte det var jobbigt. Då var det som om hon truckt på en knapp och allt bara välde ur mig. Tårarna kom och jag sa att jag tycker det var fruktansvärt att lämna min lilla tös där själv. Jag ville inte lämna henne och överge henne. Jag sa att det hade varit så himla mycket med E, magen och Diabetes, laktos och mjölkallergi. Hon kramde om mig (tack snälla jag behövde det verkligen)

Jag gick ner till restaurangen och tog en liten fika…. det var så svårt att äta, jag fick verkligen tvinga i mig. Jag gick upp till OP och de hämtade mig efter 1 h och15 min, då låg E på upvaknadet. Hon var så liten och ynklig där hon låg. Sedan kom doktor och pratade med mig och talade om att det hade gått bra och det såg ganska bra ut i E:s magen lite rött och svullet var det, men inga sår eller var. När doktor skulle gå fick hon fram till E som fortfarande sov, klappade henne på kinden och sa att hon hade varit jätteduktig.

Jag fick vänta i många tillar innan E behagade vakna upp, inga tidningar att läsa, bara å titta på monitorn med E hjärtljud mm. En sköterska gick och läste av den var 15:e minut.

När E vaknade upp och blivit lite piggare blev vi förflyttade till ett barnrum.
Där var vi i några timmar, E:s blodsocker var jättehögt pga att hon hade fått glukosdropp utan insulin. Hon skulle få nått att äta och få insulin…. men de hade inget mjölkfritt. *SUCK* Hon fick en smörgås utan smör och lite saft.

När det väl var dags att åka hem fick vi vänta i 45 min på taxi, vi gick ut och väntade en bra stund till slut kommer en taxichafför och frågar om vi skulle till Linköping, näää till Mjölby…. men vi skulle tydligen åka med honom i allafall. Han hade en handikapp taxi och trevlig var han inte heller. Honom fick vi åka med till Linköping och byta till en taxi som skulle ta oss till mjölby. Framme i linköping sa han att han trodde vi skulle få åka med den blå bilen och jag gick fram till den taxichaffören och frågade om han skulle till Mjölby, de skulle han fast han skulle inte åka på ca 50 min. VA???!!??? E mådde så dåligt nu hon orkade knappt inte stå på benen hon bara satt på en bänk och hängde. Det var hemskt att se henne så dåligt och så kom man inte hem heller. Men tillslut kom vi faktiskt hem. ÄNTLIGEN!!!!

Nu äntligen har vi fått tid till skopi i norrköping. Ringde en ssk från barn o ungdomsmedicin i Norrköping igår. Undrade om vi skulle kunna komma in med E på måndag 7:30, visst sa jag.

M börjar jobba på sitt nya jobb just den dagen, så det blir å åka själv till norrköping, fick ta sjuktaxi kl 5:50 kommer den och hämtar oss. Hjälp så tidigt.

Dagen innan fick hon inte äta något utan bara dricka klara drycker. Och E är ju diabetiker så det blir ju sååååå bra med hennes blodsockervärden. Jag skulle ge henne söt dryck hela söndagen och sedan dutta med måltidsinsulinet. Basinsulinet skulle jag ge som vanligt.

På söndagmorgonen skulle E dricka en vätska som skulle hjälpa till att tömma tarmen och efter 12 timmar skulle hon ta en nya dos av vätskan. Och där i mellan skulle hon dricka massor av vatten och sötdryck, vi måste kolla blodsockret på henne hela dagen, så det kommer bli en massa stick ( ja med än vanligt)

jodå det börjar väl att bli bättre. Det tar ju en stund att smälta allt som händer. E mår bättre, medicinen har börjat hälpa så hon har inte riktigt så ont i magen längre. HB ligger bättre den med på 104 istället för 87 som det var för ett par veckor sedan. Anledningen att hon hade blivit så låg i HB beror nog på att hon har blod i avföringen. Vi väntar nu på att vi ska få tid för skopi (heter de så???????)

Det känns fortfarande väldigt tungt och jobbigt när det gäller E. Vi vet ju fortfarande var det är. Men E:s magläkare eller sköterska ringer titt som tätt och frågar hur det är osv. De har inte sagt något om att det kan vara farligt, men ändå så känns det lite lustigt att de ringer flera gånger iveckan för att bara vara gulliga och kolla läget…… usch känner på mig att det är något de misstänker. Nej jag vet inte är bara såååå orolig…… å hela tiden tänk om……………

De har märkt på jobbet att jag inte är som vanligt utan är lite frånvarande. Jag har ju berättat för en del vad som har hänt.

Det har varit en väldigt tuff vecka för oss. Det hela började med att E fick diabetes för 2,5 år sedan 10 år gammal. Efter några månader fick hon ont i magen och diareer. Sökte vårdcentralen och fick veta att E var nog laktosintollerant. E blev bra i magen och var bra lite drygt ett år. Sen blev hon dålig igen lite då och då….. började då misstänka gluten. Kan få de när man har diabetes, har nån samband. Diabetesmot glömde ta detta vid ett flertal gånger. Men är de väl togs kom de tillbaks UA. Så det var ju inte det. Pratade åter igen med diabetesmot. Uppmanade mig att sluta helt med mjölken, E blev bra ett tag ett par månader. Sen var det samma visa IGEN. Nu skulle E:s diabetesläkare hjälpa oss så vi fick komma i kontakt med magspec.

Vi var där förra tor, innan hade vi varit på VC och tagit avföringsprov och blodprover. Avföringsprovet var det skyhöga värden av vitablodkroppar. Har nu tagit om detta prov och får svar om ca 4-5 veckor. Denna vecka har de ringt7-10 gånger till mig. HB var väldigt lågt. Nu misstänks det att E har inflamation i tarmarna. Hon kommer bli sövd inom en månad för att göra röntgen i magen och tarmarna.

E har fått medicin som hon har börjat äta, ska även börja äta järntabletter måste ta fler prover innan E får börja med dessa.

Det känns så tufft just nu… E hade väl nog med diabetesen och nu ska hon få detta oxå. Ja vad det nu hela är?????? Usch hatar att inte veta. Jag hr ju tjatat om detta länge men ingen tog oss på alvar. Och nu är det ju inte bra.

Alltså hur går detta ihop….. Nu slåss vi nästan om datorn. Fast det är ju inte våran utan Dannes som han fick när han fyllde 15 år i mars.

Ja våran den blev helt knäpp. När jag skulle starta den här om dagen så gick den inte igång. Jag försökte gång på gång. Micke kom och den ville bara inte *SUCK* Grrrrrrrrrr

Datorn är ju bara lite drygt att halvår. Pack ner skrället och åkte till Elgiganten och trodde vi skulle få en ny….. (fast på support så hade de sagt det eller iaf en lånedator) Nänä de blev varken eller… skulle få vänta i ca 6 veckor!!!!!!! 6 veckor?!? Jojo tid tar det.

Japp liten har nu blivit stor. D har nu varit på sin första prao. Han var så tuff så han tågade in på en cykelaffär i Linköping å frågade om han kunde få göra sin prao där. De hade ju aldrig jag vågat i samma ålder. Sagt och gjort han var välkommen och idag har han varit där förförsta gången. Allt hade gått bra och han hade fått meckat med cyklar och han hade varit sååååååååååååå duktig hade de sagt åt honom. Jag lite stolt blir man allt.